Jag är tillbaka på ruta ett... men jag är iaf tillbaka, på gymmet. Tänk att det är så svårt att ta sig iväg utan att känna sig uttittad och värdelös. Jag gråter dessutom inombords när jag står där och kämpar med det som brukade vara mina uppvärmningsvikter. Men, jag är iaf tillbaka... Nu ser vi till att hålla i det här så kommer snart de gamla vikterna tillbaka!
